För alla andra
Jag blir galen! Har jag inte haft psykiska problem innan så lär jag få det.
25 år, snart 26. Jobb, man, hus, hund.
Inga barn, bor fortfarande i min hemstad.
Vem bestämmer vad som är rätt?
25 år, grinig, arg, på väg till utbrändhet och jobbar hela tiden med allt som snurrar i huvudet. Vad det såhär jag skulle bli? Min tid är nu, jag borde vara på toppen av mitt liv, leva livet. Antingen leva livet som partyprinsessa, njuta av livet innan barn, träna, tävla, leva häst dygnet runt. Jag vill inte parta, jag vill inte rida dygnet runt, jag vill inte jobba, jag vill inte, jag har ingen lust.
Jag längtar framåt, men ändå inte. Jag väntar, stampar här en stund till. Njuter inte av dagen, längtar till morgondagen men tar mig inte dit.
Jag bär på en enorm sorg, sorgen över vårt missfall, sorgen över att inte ha en grand prix häst, sorgen över att inte livet blev som jag tänkt.
Vad är det att sörja?
Jag är frisk, min familj är frisk. Jag har en underbar man, ett jobb som jag ibland faktiskt tycker om, jag har en FANTASTISK hund, en underbar häst som en dag kommer att bli fantastisk! Jag har allt, men bär ändå på en sorg, psykfallet talar ut!
Ingen fattar, det bästa vorre om jag kunde träffa alla så mycket som möjligt hela tiden, gärna bli troende och gå i kyrkan, gärna jobba dygnet runt, gärna föda fram ett barn eller två. Och vet ni?! För att jag gör det jävligt bra! Jag är så inåt helvete bra på att jobba, men det är ingen jävel som tackar mig för att jag bränner ut mig. Ingen är tacksam någonsin.
Åt helvete, åt helvete med hela skiten! Jag har inte ens orken, lyckan att vara tacksam. Jag kämpar mig igenom dethär, med näsan ovanför vattenytan. För varenda jävles skull.
Hedda, jag älskar dig, mer än livet själv. Tack för att du finns! <3
25 år, snart 26. Jobb, man, hus, hund.
Inga barn, bor fortfarande i min hemstad.
Vem bestämmer vad som är rätt?
25 år, grinig, arg, på väg till utbrändhet och jobbar hela tiden med allt som snurrar i huvudet. Vad det såhär jag skulle bli? Min tid är nu, jag borde vara på toppen av mitt liv, leva livet. Antingen leva livet som partyprinsessa, njuta av livet innan barn, träna, tävla, leva häst dygnet runt. Jag vill inte parta, jag vill inte rida dygnet runt, jag vill inte jobba, jag vill inte, jag har ingen lust.
Jag längtar framåt, men ändå inte. Jag väntar, stampar här en stund till. Njuter inte av dagen, längtar till morgondagen men tar mig inte dit.
Jag bär på en enorm sorg, sorgen över vårt missfall, sorgen över att inte ha en grand prix häst, sorgen över att inte livet blev som jag tänkt.
Vad är det att sörja?
Jag är frisk, min familj är frisk. Jag har en underbar man, ett jobb som jag ibland faktiskt tycker om, jag har en FANTASTISK hund, en underbar häst som en dag kommer att bli fantastisk! Jag har allt, men bär ändå på en sorg, psykfallet talar ut!
Ingen fattar, det bästa vorre om jag kunde träffa alla så mycket som möjligt hela tiden, gärna bli troende och gå i kyrkan, gärna jobba dygnet runt, gärna föda fram ett barn eller två. Och vet ni?! För att jag gör det jävligt bra! Jag är så inåt helvete bra på att jobba, men det är ingen jävel som tackar mig för att jag bränner ut mig. Ingen är tacksam någonsin.
Åt helvete, åt helvete med hela skiten! Jag har inte ens orken, lyckan att vara tacksam. Jag kämpar mig igenom dethär, med näsan ovanför vattenytan. För varenda jävles skull.
Hedda, jag älskar dig, mer än livet själv. Tack för att du finns! <3
Kommentarer
Trackback
